fredag, januari 12, 2007

Det blev inte socialism genom löntagarfonder

Om några toppdirektörer hade haft en litet starkare position i organisationerna hade de fått förespråka "individuella andelar" i löntagarfonderna i förhandlingarna med LO. Idag hade då så gott som alla större företag varit majoritetsägda av fackföreningsstyrda fonder. En doktorsavhandling av I Viktorov kastar nytt ljus på näringslivets paradoxala agerande mot fonderna.

Idag var jag på en doktorsdisputation i ekonomiska historia vid Stockholms universitet. Avhandlingen hette "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige". Den hade författats av den 27-årige Ilja Viktorov med en bakgrund i Ryssland (Jekatrinburg). Tesen var att "fordismen" (dvs enkelt tempoarbete vid löpande band för en anonym massmarknad) råkat i kris både utifrån LO:s synvinkel och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF). Detta var opponenten Henrik Glimstedt inte riktigt med på.

Som bekant var förslaget om löntagarfonder, utarbetat av Rudolf Meidner och Anna Hedborg 1975, en produkt av diskussionen alltsedan LO:s kongress 1951 om den "solidariska lönepolitikens" övervinster. Denna utmynnade i att LO-kongressen 1971, på förslag av Allan Larsson, uppdrog åt Meidner att utarbeta ett förslag till kongressen 1976. Problemet sågs då i första hand som lönepolitiskt: facket lämnade kvar ett outnyttjat löneutrymme i de starka företagen som utgjorde incitament för att anställa mera folk, som kunde komma från de utslagna svaga företagen. Men denna ynnest från arbetet gick oavkortad till kapitalet genom stigande aktiekurser för de starka företagen.

Tanken att 'arbetet' skulle få lägga beslag på vinsterna, som den solidariska lönepolitiken påstods skapa, vann stort gehör i den svenska opinionen - i synnerhet inom folkpartiet. Genom de s k Haga-förhandlingarna under jämviktsriksdagen 1973-76 drev partiet fram tillsättandet av en statlig utredning om löntagarnas deltagande i kapitalbildningen. Folkpartiet kunde självt tänka sig att inrätta obligatoriska vinstandelssystem. Individuella andelar var däremot ett "blått" skynke för LO. Trots detta tillsatte näringslivets organisationer en "vinstandelsgrupp" under ledning av Gränges-chefen Erland Waldenström för att utreda ett förslag som skulle kunna genomföras med LO:s godkännande.

Måhända var det denna förflyttning av debattpositionerna åt vänster som orsakade att Meidner på ett relativt sent stadium i utredningsarbetet kompletterade sitt fondförslag med ett nytt syfte: att successivt ta över makten över de större företagen (fler än 50-100 anställda). Med det första förslaget skulle det ha gått på några år genom en teknisk konstruktion för värderingen av aktierna (börskurs) som naturligtvis skulle minska i värde genom de massiva "obligatoriska riktade fondemissioner" som beslagtagandet eufemistiskt benämndes. Detta var Meidner omedveten om och ändrade värderingen till 'substansvärde' i det definitiva förslaget 1976.

Viktorov lägger stor vikt vid SAF:s paradoxala agerande i fondfrågan. När förslaget först presenterades var reaktionerna avvaktande. Från Industriförbundets sida (där Waldenström hade en maktposition) var de t o m försiktigt välvilliga. När tiden gick och nya, mer urvattnade förslag presenterades tillsammans med SAP, skärptes hållningen för att till slut utmynna i den skarpa konfrontationen vid den stora demonstrationen vid Riksmötets öppnande den 4 oktober 1983 då de sedan ganska tandlösa löntagarfonderna skulle röstas igenom.

Att detta skulle ha att göra med "fordismens kris" har jag svårt att tänka mig. Naturligtvis fanns det motsättningar mellan olika falanger inom SAF i synen på förhandlingsarbetets decentralisering. I någon mån kanske hotet från löntagarfonderna och ett socialistiskt övertagande bidrog till en samling. Men hotet samlade näringslivet framför allt politiskt. Det svepte bort frondörerna mot marknadsekonomin och deras lätt subversiva idéer om en annan blandning av blandekonomin. Forskningen borde ytterst fråga sig om den korporativistiska idébildningen spelade in härvidlag eller om det var en naiv socialliberal excess som var styrande. Någonstans i bakgrunden spökar Ernst Wigforss' tankar om ekonomisk demokrati, enligt Viktorov.

Vi som har insyn i hur det gick till måste säga oss att det var bra nära att näringslivets organisationer anammade en undfallenhetsstrategi som kan sammanfattas med rubriken för en artikel av deras företrädare i SAF-tidningen: "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Hade denna strategi segrat hade kompromissförhandlingar inletts där de alltigenom kollektiva löntagarfonderna hade kompletterats med någon form av individuella andelsbevis (ev med obetydlig avkastning) som hade räddat ansiktet på folkpartiet och Waldenström mfl. Det fantastiska var att Rudolf Meidner själv vid ett tillfälle offentligt medgav att det var vad han kunde tänka sig.

Hade inte den interna opinionsbildningen inom näringslivets organisationer lyckats att utså en misstro mot de socialistiska aktivisternas ambitioner hade de koncilianta bolagsföreträdarna gått med på en kompromiss där de alltför sent hade upptäckt att man lurat skjortan av dem. Inom 20 år hade aktiemajoriteten tagits över av fonderna i alla lönsamma storföretag. Sverige hade nu i början av 2000-talet haft ett i viss mening "socialiserat näringsliv" där fonder styrda av fackföreningarna skulle ha tillsatt styrelser och företagsledningar i så gott som alla större företag. Syftet var att föra någon sorts "samordnad näringspolitik" eller "planmässig hushållning" för sysselsättning och utvecklig.

Vad är det? Här finns den svaga punkten i hela upplägget från LO: vad skall man ha "ekonomisk demokrati" till mera konkret? Det kunde man inte förklara och Viktorov visar att gräsrötterna redan från början var skeptiska. Genom att LO och i viss mån SAP förespråkade socialism för dess egen skull bjöd man sina motståndare på förutsättningarna för en samling och motattack som för avsevärd tid rullade tillbaka de socialistiska idéerna i Sverige. Det kanske ändå var något positivt från åren av kampen om ekonomiskt system i Sverige.

Läs även Palme och löntagarfonderna 25/1-07; 25-årsminnet 4/10-08


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

2 Comments:

At 13 januari, 2007 04:40, Blogger Per-Olof Persson said...

Löntagarfonder

Viljan att införa löntagarfonder bör bero på att människor anser att en socialistisk planekonomi ger högre välstånd än en marknadsekonomi. I varje fall tror människor att det genomsnittliga välståndet blir lika högt som tidigare. Men genom att inkomster och förmögenheter omfördelas från rika till fattiga blir det genomsnittliga välståndet högre för de fattiga. Det handlar om de teorier som den klassiska skolan och marxismen framförde/framför, bl a att löntagarna enbart kan få det bättre om pengar omfördelas från kapitalet till löntagarna.

Det som står skrivet i dagens läroböcker i historia är delvis fejkat. Fascismen och nazismen under 1920- och 30-talen var socialistiska rörelser. Löntagarfonderna påminner om den socialistiska planekonomi som det italienska fascistpartiet införde. Näringslivets olika branscher styrdes planekonomiskt av varsin styrelse. Styrelserna hade medlemmar från partiet, löntagarna och ägarna.

Annan ideologi som S tog från det italienska fascistpartiet var bl a begreppet Folkhemmet. Folkhemmet var enligt ideologin den gemenskap som finns mellan människor i ett etniskt rent folk. Denna ideologi skulle minska motsättningarna mellan människor. En harmoni ska råda i landet och motsättningar kan bli mindre genom exempelvis löntagarfonder.

Ett annan problem är att Keynes teorier som kom 1936 lärde ut att en marknadsekonomi kan styras planekonomiskt. Dessa teorier ingår numera i de flesta politiska ideologier, framförallt inom S. Därför kan planekonomi i form av löntagarfonder inte skada ekonomin.

Keynes själv var anhängare av det engelska fascistpartiet och dess ledare Oswald Mosley. Detta var inget märkligt för denna tidsperiod. Även president Roosevelt ansåg att Mosley stod för en ideologi som hade framtiden för sig. Mosley inbjöds till Roosevelt ända fram till dess Italien och Tyskland började annektera länder.

Här kan vi följa hur den socialistiska fascismen påverkade både S och nationalekonomisk teori. En marknadsekonomi kunde styras genom planekonomi med hjälp av expertstyre, bl a experter skolade i nationalekonomi. Keynes ansåg att vanliga människor skulle styras av en elit med hjälp av experter som ingick i samma elit (den överklass som var skolad vid universiteten).

Keynesianismen knäcktes av verkligheten under 1970-talet. De ekonomiska teorierna tålde inte ett verklighetstest i form av stagflation. Det existerade ingen philips-kurva, inga likviditetsfällor, ingen multiplikatoreffekt, ingen underkonsumtion, ingen brist på pengar i ekonomin, inget för högt sparande (eftersom Keynes var homosexuell och inte behövde försörja fru och barn behövdes inget sparande inför framtiden) osv. Detta ledde fram till nyliberalismen under 1980-talet och kampen mot löntagarfonder.

 
At 14 januari, 2007 01:26, Blogger Danne Nordling said...

Att låta näringslivet styras av branschorgan med representanter för arbete och kapital i en partiell marknadsekonomi låter onekligen som korporativism. Tankegången att motsättningarna inom det traditionella marknadsekonomiska systemet skulle lösas på deta sätt fanns inom de tankeriktningar som du nämner. Men ingen formulerade någon kritik i den riktningen så vitt jag har kunnat se.

Anhängarna av LTF använde nästan inte alls argumentet att arbetarna eller alla löntagare eller rentav alla medborgare skulle få det bättre genom fonderna eller genom att fonderna styrde ekonomin på ett bättre sätt. Antingen var det fråga om lönepolitiska korrigeringar eller också ett successivt övertagande av makten som anfördes som motiv. Det apellerade inte till större grupper. Inte ens de mest aktivistiska gräsrötterna inom LO ville ha ett kollektivt system utan de föredrog i större utsträckning att få kapital i individuell form. På slutet kom sedan kapitalbildningen in som ett ytterligare motiv. Men man gjorde aldrig någon stor sak av detta som en garanterad väg att öka levnadsstandarden.

Det som nu framstår som frapperande är att så litet av oppositionen formulerades i rättsteoretiska termer. På något sätt tycktes Sveriges jurister och rättslärde ha accepterat att staten utan vidare kunde tvinga företagen att utan ersättning skänka bort aktier i relation till något vinstmått. Genom att det var nya aktier skulle ingen tvingas öppna bankfacket och under hot om våld överlämna en del av innehavet till staten/löntagarfonderna. Idag skulle väl någon ändå hävda att det i realiteten var konfiskation och stridande mot de mänskliga rättigheterna.

Har jag fel om jag tycker att denna undfallenhet har dragit skam över den svenska juristkåren? Men detta agerande kanske inte var så konstigt när det då bland de borgerliga partierna också fanns en betydande vilja att införa någon form av fonder. Hur kunde det komma sig?
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home